Who that girl?

Läste i tidningen häromdagen om denna damen som skulle tydligen vara Englands senaste stjärna efter det att hon uppträtt i Britains got talent och jag måste erkänna man behöver tydligen inte ha hela paketet för att bli en framgångsrik sångare/sångerska dvs utseende och röst.
Så för alla er mikrofontuggande karaokegalningar...DONT GIVE UPP!!!

När verkligheten BLIR verklighet.

Det är med en stor gnutta genans som jag skriver detta inlägg, då jag i skrivandets stund inser att det är över en månad sen jag skrev senast.

Ursäkten? Har inte haft en riktig giddy-up period på senaste med tanke på syltan och situationen där.

För ett halvårs sen så var vi några på jobbet som lattjade med tidningsutklipp som vi satte upp på anslagstavlan, sen blev det bara så att det sen satt kvar.

Föga anade vi att detta sen skulle bli verklighet, förmodar att det är såhär komik blir tragikkomik......

Kan enklast förklara det som ett rent H, det finns ingen glädje kamratskap eller positivitet kvar, då den nya restaurang chefen (aka restaurang morsan, se tidigare inlägg) inte har för avsikt att informera oss om nya produkter eller förändringar så tog jag beslutet för ett par veckor sen att söka ett lunch jobb.

Tyvärr gick detta inte igenom men det kommer fler chanser till hösten, under tiden får man suga i sig positivitet genom vårvärmen.

Under denna dryga månad som jag haft blogguppehåll har det ändå hänt en hel del.

Diktatorn har fyll år, tom jag har fyllt, vi har firat kvastflygarhelg i Skåneland osv.

Nere i söder hälsade vi på mina rötter inklusive kusin KS.

KS står för Konstant Sen för denne man har en tendens att försköna sina estimerade tidsmarginaler om man ska beskriva det men knöliga ord, dont get me wrong han e en helskön kille förrutom då man spelar spel mot honom för då är han först med att fira genom att skrika ut sin glädje vid vinst, på ett sånt där riktigt irriterande sätt som får en att vilja hoppa upp ur soffan och köra upp joysticken nånstans där solen inte skiner på honom.

Den enda tröst man har är när man spöar honom så blir han så upprörd att han biter ihop käkarna och mumlar något som: -Jävla tur, eller -Det e nåt fel på min joystick!

Det ska väl tilläggas att ¨dålig förlorar-syndromet¨ har alltid funnits i vår släkt mer eller mindre.

Kommer ihåg i tidig ålder, gissningsvis 6-7 år så spelade jag kina-schack med bror och far och blev så förbaskad för att jag torskade så jag dängde högerlabben rakt ner i spelet så samtilga kulor flög iväg och efter det tror jag inte att spelet någonsin var komplett igen.

Så både jag och min kusin + brorsan är av samma skrot och korn.

Ha en skön torsdag.....